Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare. Hon utarbetade montessoripedagogiken som på den tiden var revolutionerande genom att den byggde på barnens frivilliga medverkan och betonade barnens rätt att utvecklas fritt.
Pedagogiken bygger på att barn har en inre drivkraft att utvecklas och lära sig nya saker. Vi tar vara på barnets nyfikenhet och vilja att lära.
Barn har “sensitiva” (känsliga) perioder under sin uppväxt, då de lättare än annars kan utveckla vissa förmågor, såsom språk, rörelse mm. De sensitiva perioderna ger barnet en unik chans att utveckla en speciell färdighet eller ett speciellt sinne, vilket Montessoripedagogiken tillvaratar.
Genom att läraren och all personal ser på varje barn som en unik varelse, och bemöter det med respekt och förståelse, lär sig barnen göra detsamma.
Montessoripedagogiken uppmuntrar till självständigt tänkande, till att ta egna initiativ och att tro på sin förmåga. Den förberedda och anpassade miljön stärker barnets självförtroende, då det kan själv och känner att det lyckas.
Lärarrollen är handledande och barnen uppmuntras att ta eget ansvar för sin inlärning, vilket även innebär att söka kunskap utanför skolans väggar.
De åldersblandade grupperna inbjuder till samarbete och ger barnen en social träning då de lär sig att ta hänsyn till och ha omsorg om varandra.
Barnen får arbeta under frihet i sin egen takt och efter sin förmåga. Detta gör att risken för konkurrens och tävlingsmentalitet minskar.
Med hjälp av det genomtänkta materialet får barnet möjlighet att arbeta konkret och förstå med hjälp av sina händer.
Barnens alla sinnen stimuleras genom Montessorimiljön.
Undervisningen genomsyras av ett mångsidigt engagemang för fred på jorden, vördnad för allt liv och omsorg och omtanke om vår miljö.